När Kyl och Frys blir Grönt och Skönt

Den första vackra dan i maj….Grabben din och du. (Cornelis Vreeswijk) Ikväll är det tjejerna i Tjejkers som gäller och nja, kanske inte den första men efter många gråa blåsiga majdagar är värmen äntligen här. När detta sammanfaller med torsdag bara måste man ut.

Vår Roadmaster för kvällen är Maggan, första turen är alltid hennes. De flesta gångerna har det varit kalla turer någon gång i mitten av april.
Klart och tydligt redogör hon för kvällens rutt, inga tveksamheter råder. När Roadmastern sätter på hjälmen gör vi likadant. Naturligtvis blir första stoppet vid kyrkogården i Gällersta där vi tänder ett ljus och lämnar en blomma.

Ljumma vindar följer oss när vi följer kurvorna genom östernärke. Rapsen börjar blomma och så även körsbärsträden. Nysladdad grusväg tar vid när asfalten slutar vid Göksholm. Vi parkerar och efter en kort promenad når vi målet, kvällens fikaplats är Engelbrektsholmen. Idag en fridfull vacker plats men i en svunnen tid platsen för ett våldsdåd. Vi väljer att njuta av stillheten, solens strålar genom trädens lövverk och Hjälmarens vågor mot stenarna. Som alltid bryts stillheten av skratt och prat när Tjejkers träffas.

Färden hemåt bjuder de första åkarna på överraskning i form av en Vildsvinssugga med fem kultingar. Vi längre bak hinner inget se. Färden går vidare förbi Egebyängen där det blir en närstudie av backsipporna som tyvärr slagit ihop sina blommor för kvällen. Efter den kurviga allén i Segersjö troppar en efter en av hemåt. Likt 10 små negerpojkar så återstår det bara en när jag tar sista biten norrut.

Femtio nyanser av Grönt

MC:n har inte rullat många hundra meter förrän jag inser att världen är grön igen. Fortfarande är grönskan späd och varje buske och träd har sin egen nyans. Allt från den ljusaste gröngrå via gulgrönt till en så intensiv grön att det nästan gör ont att titta på.

Turen fortsätter att bjuda på upplevelser. Jag inser att det gula i dikesrenen inte längre är Tussilago utan Maskrosor. I det vattenfyllda diket blommar redan Kabbelekan.

Öppna dina ögon för det som är här och nu. Det är fantastiskt vad du kan få uppleva. På gärdet sitter den röda räven helt stilla, ivrigt spanande i det höga gräset. Undrar vad han ser? I ögonvrån ser jag en röd trehjuling. Ni vet en sådan i metall med tippflak, lite nostalgiskt går tanken bakåt i tiden. Dotterns ärvda trehjuling målades i rosa. På ladan jag passerar har rödfärgen blekts och taket sviktar lite på mitten.

Inne i hagen är det vitt. Vitsipporna vänder längtande upp sina blommor mot solen. Tätt, tätt som en matta. Den vita färgen lyser även i snickarglädjen på en veranda. Långt i fjärran glimmar en kyrkspira i guld.

Genom granskogen måste jag fokusera mer på asfaltens kurvor. En annan tillfredsställelse sprider sig genom kroppen när jag och min hoj samarbetar effektivt. Stadigt sitter jag i sadeln när en skarp kurva gör att jag måste lägga ner lite mer. Erfarenheten och tryggheten i en invand hoj gör att jag vågar lite mer. En erfarenhet som gör att jag är extra skärpt och förhoppningsvis kan undvika vissa faror. Som bilen jag möter i en kurva en bra bit in på min väghalva. Tacksamt klappar jag min trotjänare på tanken.

Mot den klarblå himmeln sträcker eken sina ännu kala svarta genar. En fågelsiluett fångar min blick och jag saktar ner farten och följer tranan när den sakta sänker sig mot marken och fäller in sina gråsvarta vingar.
En bäck rinner mellan björkstammarna och mynnar sedan ut i de blå krusningarna på sjön. Inne i viken fångar sjön upp solstrålarna i ett silverglitter.

Även om solen värmer skönt så är vinden genom ett öppet visir fortfarande sval. Doften av jord när bonden gör vackra mönster med sin harv. I skogen kan jag känna sågspånsdoften från hygget och vid bondgården skickar gödselstacken ut sin fräna doft.

Ögonblicksbilder. Korta tankefragment. Glöm gårdagen. Strunta i vad som kan hända i morgon. Ge hjärnan chansen att vistas i nuet. Var kommer du ifrån? Vart ska du? Kort eller lång resa? Sådana frågor spelar ingen roll. – När vägen är målet –

Avrostning – viktigaste hojdagen  på året?!

Den 23 april 2017 körde en liten tapper skara till Kristinehamn i den kyliga våren.

Som vanligt hade Ullis kollat och fixat på ett mycket bra sätt.
I många år har vi tränat krypkörning, serpentinbana och inbromsningar. I år var det ett helt nytt upplägg. Med hjälp av duktiga instruktörer från SMC Värmland gick vi steg 1 i deras Knix-kurs. Vi tränade kurvtagning, motstyrning  och bromsning  inför kurvtagning mm. Vi fick tips och feedback på ett mycket proffsigt sätt i alla delmomenten. 
Bara vid ett tillfälle satte vädret käppar i hjulet i form av en intensiv hagelskur men ganska snabbt var vi åter på banan.
Oavsett hur många mil  man kör per  år så är avrostningen viktig. Alla har vi lite pirr i magen inför detta men kommer ut stärkta och säkrare bakom styret. För din och dina medtrafikanters skull – avrosta dig!